Impuls
Jag har ofta i mitt liv fått höra att jag är ett "dampbarn" och det är flera som frågat om jag har ADHD. Nej, det har jag inte. Inte vad jag vet i alla fall. Det är inte medicinskt utrett åtminstone. Eller hur man säger. Och jag undrar även varför folk bryr sig? Skulle jag varit bättre eller sämre som människa om jag haft en diagnos utställd? Det tror inte jag i alla fall. Kanske skulle det vara lättare att kunna lokalisera varför jag gör vissa saker eller är på ett visst sätt. Men jag tror det mer handlar om nåt annat, nåt som brukar kallas "personlighet".
Idag har jag varit på strålande humör! Det är ju som jag skrev förut: Måndagsafton. Helt okej grej! Fick en crazy impuls mitt på dagen (efter att jag skrivit förra inlägget) och anmälde mig till en introkurs på Crossfit Örebro. Heja, vad kul! Sen insåg jag att det startar imorgon. Jaja, på't bara! Har velat göra det så länge men hela tiden har det varit nåt som hindrat mig. Men nu, nu änligen är det dags! Jag är så taggad! Det kommer bli så kul! Och en till bra grej med den där kursen är att man får hjälp med kosten också.
Var hos frisören idag också, så nu är jag blooondie. På riktigt. Det känns skönt faktiskt. Har varit mörk i skallen sen 2012, och det har jag verkligen gillat - men nu måste en ändring ske! Har lite mer skinn på näsan nu än när jag var blond sist så kanske kan bära upp en blond frisyr utan att se ut som en mes haha ;)
Ska till kuratorn imorn. Det känns helt okej den här gången. Det har hänt många konstiga saker sen jag var där sist, men jag känner även att det har hänt nåt med mig själv. Jag känner mig mer självsäker än på väldigt länge. Det ska i alla fall bli skönt att få prata ut med henne och få ny energi att orka fortsätta. För jag kan lova er att det tar på krafterna, mer än man kan ana, att ständigt vara på språng, att alltid titta sig över axeln och att alltid känna att man måste vara beredd på att försvara sig.
Jag önskar att dygnet hade mer timmar, för jag börjar få tillbaka lusten att göra saker. Till exempel att träna, att rida, att träffa vänner.. men nu känns det som att tiden inte räcker till. Notera att jag jobbar bara 50%.. hur ska det bli sen då?? Usch, får inte tänka på det nu. Det får jag helt enkelt klura ut när den dagen kommer. "Onödig" stress är inget jag pallar med.
Blir lite fundersam över hur folk reagerar på när man blir glad. Det är som att många bara tar avstånd. Är det dåligt av mig att försöka vara glad och positiv? Är det dåligt att jag har en dröm som jag vill uppfylla? Jag tycker det är sån enorm lack of respect i min "kompiskrets" (vet inte vad jag ska kalla det, vill inte säga närhet). Det känns som att man är "poppis" (så hiiimla inte alls det ord jag söker.. men är för trött för att leka ordprofessor) bara om man är deppig, negativ och bara allmänt verkar må dåligt. Hallå!! Skämmes! Det är inte mitt fel att ni har fastnat i ett liv som ni inte vill ha. Alltså nu menar jag VERKLIGEN INTE att alla jag känner ska ta åt sig av det här, men om DU som läser detta känner dig påhoppad - ja då kanske du borde se över dig själv en smula. Le. Var stolt. Säg till folk hur bra du är. Säg till folk hur bra dom är! Ha kul. Lev livet så som du tycker att livet bör levas. Det finns inget facit. Det är DU som skapar DITT liv. Låt ingen annan få trycka ner dig eller säga att dina mål och drömmar är dåliga. Om du tycker att det är värt att satsa på, ja då är det antagligen det! Kör på! Du får bara EN chans, för du har bara ETT liv. Våga!
Oj, jag måste verkligen hoppa in i duschen!
God natt alla glada!
