jawsefine.blogg.se

Idag orkar jag inte skriva om minnena som tär på mig dag ut och dag in. För de leder bara till tankar som "tänk om? jag skulle sagt ifrån. jag skulle har gjort si eller så istället.." Och det är jag helt enkelt inte sugen på idag.

 

Istället tänkte jag skriva om att jag känner mig... mobbad. Eller det känns som att mina "vänner" tar avstånd mer och mer för varje dag. Slutar gilla bilder på instagram, på facebook och så vidare. Det är väl inte hela världen.. men jag blir lite ledsen. Vad är det för fel på mina bilder helt plötsligt? Gör jag nåt dåligt? Är jag såååå ful? Inte ens lite medlidande? Får jag inte vara stolt över mig själv? Tankarna vandrar. Jag känner dels att jag skiter fullständigt i om folk gillar en bild, men alltså.. det är bara det att jag känner mig så otroligt utstött. Jag blir väldigt sällan medbjuden på olika saker.. Kanske för att jag sagt nej några gånger tidigare, men jag levde ett annat liv då. Jag kunde inte vara med. För jag fick inte. Jaja, shit the same. Jag tycker att det är så tråkigt att bli ställd utanför på grund av att man sagt nej till något förr. Fast ja, det kan ju vara så också att ingen vill ha med mig att göra. Det känns ju inte så kul om det är så. Då vill jag ju veta vad det är jag gör eller säger som är så fel? Hur ska jag göra för att bli en bättre människa? Jag kan ta kritik. Men ge mig den, så jag kan få chans att ändra på något. Jag kanske inte vill ändra på något, men då kan vi inte heller umgås - och då får det vara så. Men en chans i alla fall. En chans borde jag få. 

 

Egentligen borde jag inte sitta här och klandra mig själv. Det är det enda jag gjort sen.. ja, hela mitt liv. Får det alltid till att saker som händer är mitt fel och att det är jag som måste be om ursäkt. Kanske är det för att jag varit väldigt konflikträdd. Jag vet inte. Jag har inte vågat stå för vad jag tycker, tänker och känner. Men, kära du, It's not me it's you! 

 

Ganska konstigt att man sitter och känner sig en gnutta värdelös för att de följare man har inte gillar det man lägger upp. Hur fan har världen blivit? Det är typ samma känsla som när man sprang över så fort man bara kunde till kompisen och plingade på - och så var det ingen hemma... suck. Den känslan. Det var bara att knalla hem, och vänta på att dom skulle komma hem. Besvikelsen var total.

 

Allt som jag fått gå igenom den senaste tiden, kanske det senaste året till och med, har verkligen lett till att jag blivit en helt ny person. Jag tar för mig. Jag är modig. Jag gör saker som jag länge inte vågat. Min tid är nu. Det finns inget som heter vänta. Nu har jag chansen, jag måste ta den. Vem vet vad som händer imorgon? Det är dags att testa vingarna, flyga iväg och se var jag landar. Förhoppningsvis landar jag på fötterna, men gör jag inte det så borstar jag av smutsen, ställer mig upp och flyger vidare! 

 

Vissa dagar är tunga, riktigt överjävliga. Har haft en sån period ett tag. Trodde knappt jag skulle stå ut, men det gjorde jag. För jag är stark. Har börjat tänka att varje morgon när jag vaknar får jag en ny chans att visa för mig själv att jag klarar det här.