Det du inte förstår
Det finns många saker som jag tycker är väldigt jobbiga just nu. Uppbrott från pojkvännen, inse att förhållandet faktiskt var ett helvete stundtals, erkänna för alla i min omgivning att jag ljugit om hur det varit, inse vilka som faktiskt står en nära och som bryr sig, rättegången... Vissa saker hände för ett halvår sedan.. men jag lever med "traumat" varenda j-a dag. Jag är i som något slags chocktillstånd. Kan inte tro att det faktiskt har hänt. Hade det varit ett "vanligt" slut på en relation hade jag nog inte mått såhär kasst. Men det var så mycket mer. Såå mycket mer.. Det har förmodligen ärrat mig för livet.
Även fast jag har gått igenom ett helvete så tror jag att det leder till något bra. Jag lär ju ha lärt mig ett och annat i alla fall. Jag har lärt känna mig själv mycket bättre. Jag vet att jag är värd mer än att bli nedtryckt dagligen. Jag är värd något. Ingen kan någonsin igen trycka ner mig och få mig att be om ursäkt när det inte ens är jag som gjort fel. Jag är starkare nu. Jag står upp för mig själv. Jag skiter faktiskt i vad folk tycker om mig, för det spelar ingen roll vad de tycker. Jag är den jag är. Gillar du det inte? Då kan du dra.
Hur som haver så har allt skit lett till att jag idag inte klarar av att jobba heltid. Jag lider av depression. Förmodligen även något mer, men det är inte utrett ännu. Det som jag i alla fall vill skriva om är min depression. Det är många i min närvaro (låt oss kalla det "kompiskrets") som inte vet om det tror jag. De flesta vet väl att jag mått dåligt. De tror kanske att jag var ledsen att det tog slut mellan mig och R. Ja jo, det var jag ju. Såklart. Jag hade ju förnekat för mig själv hur jag egentligen mådde. Det han gjorde mot mig normaliserade jag och hittade förklaringar till som kändes acceptabla. Men helt plötsligt var det som att hjärnan hann ikapp mig. Det kändes så fel. Det här var inte vad jag hade föreställt mig när jag föll för den där levnadsglada och spontana sportkillen. Jag var inte glad längre. Ville inte göra nånting. Jag var trött. Jag kände mig ful, fet och totalt meningslös. Jag var gravid. Han hade övertalat mig om att livet (hans liv givetvis) skulle bli sååå mycket bättre om han fick ett barn. Då skulle han ALDRIG mer ens tänka på knark. Hans liv skulle få en mening (för jag betydde inget dårå??). Av nån konstig jäkla anledning så slutade jag med mina p-piller. Helt ärligt så vet jag inte hur jag kunde göra det. Jag ville absolut inte ha barn. Jag ville vänta några år. Men men, gravid blev jag. Det gick ungefär 3 månader. Jag fick panikattack hemma i lägenheten. Sa till honom att jag inte ville ha barn. Vi grät. Jag åkte hem till mina föräldrar. De åkte med mig hem och hjälpte mig att få bort honom ur lägenheten. Sen sov jag hos mina föräldrar. Det var en söndag. På måndagen ringde jag och bokade tid för abort. Blev heltidssjukskriven en vecka. På fredagen var det operation. Det gick bra tror jag. Jag kommer ihåg att direkt när dom väckte mig igen så började jag gråta. Jag grät jättelänge. Fick massa lugnande (eller något). Blev helt väck. Jag sov inte. Jag kunde bara inte hålla ögonen öppna. Jag hörde att folk stod vid min säng. Dom tryckte på knappar. Jag fick mer morfin. Jag skrek tydligen. Grät. Jag hade ju panikångest. Jag ville bara ha min mamma där. Men jag kunde inte förmedla det till sköterskorna. efter typ fem timmar fick jag träffa mamma. Fortfarande lika väck. Blev tvingad att gå på toa. Det var blod i hela sängen. Leddes till toan. Lyckades byta den där jättebindan och kissa en skvätt. Famlade tillbaka till sängen som fått nya lakan. Sov. Drack saft. Grät. Ett par timmar senare, när det bara var jag kvar på uppvaket och sköterskorna ville ta helg fick jag åka hem. Spydde som fa-an i bilen.
Dagen efter pratade jag med honom i telefon. Han skulle hämta en kompis som blivit släppt ur fängelse. Jag var nervös. Hade dåliga vibbar om den där kompisen. "Det är lugnt" sa han "N är ren nu. Han kommer ta hand om mig". Jag trodde inte på det egentligen. På söndagkvällen ringde han mig och var jättefull. Jag hörde direkt att han var påtänd. Jag ringde hans mamma. Inget svar. Ringde hans morfar. Svar! Förklarade läget. Han sa att han skulle ringa upp R.. dålig idé tänkte jag. Hämta honom istället. Jag var hos min syster och skulle åka till min häst för att ge mat. På vägen till stallet ringde han. Han ville att jag skulle hämta honom men jag ville inte det. Ännu en gång lyckades han övertala mig. Han tvingade mig att han skulle med till stallet. Vi satt i bilen utanför några minuter. Han kallade mig för mördare. Jag hade ju gjort abort. Han sa att han skulle slå mig i magen. För att dra ihop historien ganska jättemycket - han erkände tillslut att han tagit subutex och massa öl. Jag tror fortfarande att han hade tagit nåt mer. Tjack. Jag körde hem han till sin mormor och morfar. Yes, jag hade räddat honom. Trodde jag....
