Sanningen
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Det är så mycket jag vill säga. Det har hänt så mycket den senaste tiden. Jag vill få med allt. Men troligtvis kommer jag glömma hälften. Eller mer.
Jag trodde att nu när rättegången är över så skulle jag bli glad. Jag trodde att mina tankar skulle försvinna. Jag är varken glad eller har släppt tankarna. Tankarna på dig, hur det var, det dåliga och det bra. Jag ville inte att det skulle ta slut på det sätt som det gjorde. Jag ville helst inte att det skulle ta slut alls. Men det gick inte. Jag klarade inte av det mer. Det gjorde så jävla ont. Jag önskar att jag varit tuffare, och sagt som jag tyckte. När jag kände mig instängd.. jag önskar att jag hade kunnat säga det till dig så du förstod. Jag försökte, men det gick inte. Antingen sa jag det på fel sätt eller så ville du inte förstå. Om det var nu hade jag sagt till direkt, rakt på sak. Jag har lärt mig att man måste säga till när man tycker att något känns fel. Även fast det känns svårt. Jag vet nu att det alltid är det bästa. Man kan inte "leka lycklig" hur länge som helst. Till slut faller allt. Ridån går ner. Fasaden går sönder. Alla ser, men man tror att man döljer det så bra.
Jag är just nu jätteledsen. Eller nedstämd är mer rätt uttryckt. Började dagen positiv i sinnet. Men det ändrades ganska snart. Vet inte riktigt varför. Minsta lilla grej gör att mitt humör vänder. Blir jag liiite irriterad över något så är det kört. Jag får utbrott. Blir asförbannad. Gråter. Det är så sjukt frustrerande att inte fungera som en "normal" människa. Jag tror inte att jag nånsin kommer bli som jag var förut. Kanske på gott och ont. Jag var en mes. En mes som inte vågade stå för sina åsikter. Jag skiter i om jag verkar dryg ibland, jag tänker inte lyssna på folk som snackar skit. Helt ärligt, jag vill bara lösa mina egna problem nu. Jag orkar inte bry mig en enda sekund om nån annans problem just nu. Kan jag inte bara få läka?
Eller vadå läka? Jag är inte sjuk. "Jo du är sjuk i huvudet" kanske nån tycker. Okej, tyck det. Men du är förmodligen inte så mycket bättre själv.
Är depression en sjukdom då? Varför är det så svårt att bli "frisk"? Kan man inte få göra en hjärntransplantation?
Just nu går mina dagar ut på att hålla inne vredesutbrott. Vet du hur jobbigt det är? Det leder till en hel del huvudvärk och ... vredesutbrott. Jag vill bara vara glad. Le. Skratta. När jag inte är arg är jag mest jävligt likgiltig. Jag är liksom ingenting. Har inga känslor. Jag bara är. I dom sinnestillstånden känner jag mig väldigt utanför. Ja, för det känns som att alla drar sig undan. Förstår det. Det är inte så kul att umgås med nån som ser ut som en säck potatis som inte ens orkar le lite. Men det jag behöver är sällskap. För jag är så jäkla ensam.
