En enda röra
Vad är det för fel på mig?
Jag har ett jobb. Borde vara glad. Jag har en lägenhet. Borde vara glad. Jag har till och med en häst! Borde vara världens lyckligaste. Jag har inga betalningsanmärkningar. Jag har tillgång till en bil. Jag har stöttande föräldrar och två asgrymma systrar. Varför mår jag så jävla dåligt då? Varför kan jag inte bara vara glad?!
Vad är det som gör att jag har hamnat i den här situationen? Varför mår jag inte bra? Varför blir jag så deppig att jag inte orkar göra annat än att ligga och stirra in i väggen? Vad är det som gör att jag stör mig på precis allt och alla? Varför blir jag sviiinförbannad om nån inte hör vad jag säger? Varför hatar jag att upprepa det jag säger? Varför blir jag irriterad om nån pekar? Varför kan jag helt plötsligt tycka illa om en person för att jag tycker att den är ful eller snygg? Varför känner jag mig så utstött? Varför känns det som att ingen tycker om mig? Varför känns det som allt jag gör är fel eller dåligt? Varför kan jag aldrig lyckas med något? Vad är det som gör att jag ogillar mig själv? Varför får jag ingen hjälp? Varför är det så fel att vara "annorlunda"? Varför är det fel att inte tycka om sociala sammanhang, tex fester? Varför ska jag må dåligt över att folk inte tycker om mig för den jag är?
Jag orkar faktiskt inte med ursäkten att jag är stressad längre. Det är nåt annat. Jag vet det. Jag känner det. Vad det är vet jag inte, för jag är ingen läkare eller psykolog. Jag bara vet att det är nåt som stör min hjärna. Det är nåt som är lite galet där inne. Men sånt kan man ju tydligen inte prata om öppet. Det stör mig. Fyfan, vad det stör mig. Det är väl inget fel med att ha en diagnos av nåt slag? Det underlättar ju bara för alla att veta varför en person är och agerar på ett visst sätt. Sen tycker jag inte att folk ska hålla på och slänga med diagnoser hit och dit. Det känns som att det har blivit lite så de senaste åren. Eller har det kanske med att göra att det blir mer och mer accepterat att prata om det? Folk vågar erkänna sina flaws.
Jag själv har aldrig tyckt att det är konstigt att ha lite udda tankar.. kanske eftersom jag känt mig "konstig" i hela mitt liv. Jag har ofta ljugit för kompisar att jag varit sjuk eller liknande för att slippa umgås (alltså detta började jag med tidigt i livet, var väl runt 4-5 år). Jag tycker det är obehagligt att stå i centrum of attention. Jag är blyg som fa-an. Det har väl blivit lite bättre, men det är fortfarande jobbigt.. Jag har tvångstankar. Tvångssyndrom? Jag måste nypa mig i näsan tills det gör ont. Jag måste knyta nävarna så det gör ont. Måste hosta om jag hör någon annan hosta. Lite sånt. Jag dras till människor som är, ursäkta men, dampiga. Jag blir lugn av att lyssna på punk. Jag gillar när det går fort, tex köra bil fort eller galoppera fort, åka skidor fort.
Nu har jag fan tröttnat på mitt eget självömkande. Blää. Hur tråkig får man bli?!
// forever ensam och övergiven
